Jävla dansband
Nu är jag arg på dansband igen. Lasse-Stefan, din fjant. Du sjunger att du vill ha mjuka paket till jul. E du dum på riktigt? Vilken människa i hela världen vill ha mjuka paket på jul? Vem vill någonsin ha de. (o nu kommer säkert en hel hög med besservisrar skriva till mig att mjuka paket kan vara jättefina och värdefulla.. mjä mjä mjä)..
Även detta är ett dåligt raggningsknep precis som de Krister Sjögren använder sig av.
Nu försöker Lasse-Stefan här verka mjuk och bra och liksom inte alls en sån som värdesätter det materiella.. åååhhhh varför åker han då runt i jordens häftigaste turnébuss o står på scenen med instrument av guld? Varför äger han en stor villa med strandtomt och varför åker han nerkabbat i sin porsche på sommaren? Tror ni på riktigt att han önskar sig ett par strumpor hellre än ett modellplan? Tror ni hellre han önskar sig ett duntäcke än ett nytt trumset?
Tror ni på fullaste allvar han blir gladare om tomten ger honom nya gardiner istället för nya fönster??
Pffftt.. aldrig!
Dansbandssångare ljuger..
Alltså.. hela den där dansbandsgrejen handlar ju om underutvecklade män som inte vet vad dom vill.
Ta vilket dansband som helst o lyssna på deras texter så fattar ni vad ja menar.
Arvingarna tex. Dom har nu stått i typ 15 år o skrikit på scen "ELOISE, E VI MER ÄN BARA VÄNNER??"
Allvarligt talat.. att han fortfarande tvingas stå på scenen o ställa denna fråga borde väl tala sitt tydliga språk. NEJ, VI E INTE MER ÄN VÄNNER: VI ÄR FÖR FAN INTE ENS VÄNNER. SLUTA RING, SLUTA SKRIV BREV. SNÄLLA KASPER HÖR INTE AV DIG MER.
Nä, nu ska jag inte klaga mer. Dansband roar faktiskt ganska stora folkmassor. De e kanske gulligt med smådumma, naiva 20-talister som står skelögt och gungar på scen, iklädda bruna lädervästar.
Tycker ni synd om piloter föresten? Måste va rätt knäckande o va pilot.
Ja menar, dom är välbetalda, dom är snygga, dom kan flyga. Dom har egentligen allt en ung pojk kan drömma om... perfekta människor.. o så står de helt plötsligt gulklädda fjantar med självlysande spadar på flygplatsen o visar hur dom ska köra.. måste kännas lite nedvärderande med den utbildningen och den lönen. Lite som att ett vårdbiträde skulle visa en läkare hur man slår i FASS. Stämmer inte riktigt.
chockad, men även kissenödig
Igår tvingades jag uppleva något som en taxichaufför sällan behöver uppleva när dom kör i sin egen hemort. Det var obehagligt och lite ångestframkallande.
Som chaufför på taxi trollhättan har vi krav på oss att kunna alla gator i stan (ca 600 st). Alla är vi människor o de finns givetvis inte en enda chaufför som på direkten kan placera allihop på rak arm vid varje tillfälle. Men vi har ändå krav på oss att kunna gatorna och innan vi fick börja jobba fick vi genomgå både teoretiska och praktiska gatprov.
Men igår hände de. Jag släppte av en kund på en gata jag kände till. Efter betalningen körde jag gatan ut och in på en ny gata.. då slog de mig med storm och fiskmåsar.. vart fan hamna jag nu? Jag kände inte igen mig, o kunde inte se någon skylt som skulle påminna mig om vart jag var. Vid nästa korsning kände jag igen mig igen men jag blev mycket rädd när jag insåg att jag var på en gata jag tydligen aldrig tidigare kört på.
Ja, som ni förstår så va de verkligen läskigt.
Senare på kvällen hamnade jag i en konstig situation. In i bilen hoppar en gammal man i 40 års åldern. Lite rund om fötterna misstänker jag att han var. Eller åtminstone lite full.
Han tittade mig rakt in i ögon o så sa han efter en stund
"har du daim i öronen?" (jag har två träörhängen och jag antar att de va dom han syfta på)
Förstummad fortsatte jag titta honom i ögonen och svarade efter kanske 3 sekunder
"näe".. en lång tystnad följde, kanske ytterligare 3 sekunder. Ögonkontakten släppte aldrig, så sa han.
"ok".. sen va de tyst igen o ögonkontakten var fortfarande inte släppt.
"vart vill du åka" sa ja.
"*****gatan" svara han snabbt.
Sen åkte vi o prata inte mer om de.. konstigt.
En liten fråga här innan jag går tillbaka till böckerna igen.
Ja stod precis o gjorde mig en lite kvällssmoothie på lättkesella och blåbär.. jättegott.. I alla fall så stod ja där o körde ner allt i mixern och vred om knappen.. efter en stund börja min mixer att ryka och lukta bränt. Är de en nackdel tror ni?
Vill jag verkligen vara stålmannen
Ja, ni som känner mig eller som i alla fall har läst tidigare i min blogg vet att jag tycker om stålmannen väldigt mycket. Eller rättare sagt så är jag bara sjukt svensk avundsjuk på honom.
Jag har under hela mitt vuxna liv fantiserat om att ha hans krafter och kunna göra så häftiga saker. O att få vara så stark, o va ihop med Louise Lane liksom.
Men så kom jag på nu för en stund sedan när jag stod i duschen och tog på mig själv (snuskis tänker ni, möjligt, men den som inte tar på sig själv i duschen blir heller inte ren o kommer där av att lukta illa) att det finns vissa klara nackdelar med att vara stålmannen, ja menar killen springer ju ändå rätt snabbt. O de kan ju uppfattas som positivt, men tänk då när jag sitter i min ambulans o har fått ett larm om någon svårt skadad individ som snabbt behöver transport in till sjukhuset. O så kör jag i typ 150 på värsta lilla grusvägen med den stora klumpiga ambulansen o s hör jag plötsligt min kollega säga
"mmmjjjjääääää du kör för fort, någon kan ta skada, mjä mjä mjä, du får inte köra i 150"
o jag svarar
"150 e väl inte fort? Jag kan ju för fan springa 1000 gånger så snabbt"
fattar ni frustrationen där eller?
O tänk om jag väl kommer fram till en patient o så har denne kryptonit i fittan... förlåt fickan.
Då kommer ju jag bara att falla ihop o va lika sjuk som hon.
Fattar ni frustrationen DÄR då?
Nä, jag tror bestämt att jag ska vara nöjd med de prestationer jag kan åstadkomma idag.
För idag har jag faktiskt förmågan att läsa, skriva, höra, se, känna, njuta och bara må bra, och det kommer jag faktiskt ganska långt på.
Vi mår inte bra av att vara avundsjuka och därför har jag nu startat en organisation som jag vill kalla för "exit" där jag hjälper andra personer som är i samma situation som jag varit i, som också lider av sin avundsjuka på stålmannen, eller kanske någon annan häftig superhjälte.
Tillsammans kan vi klara oss ur det här.
ja ska sjunga solo på jul
Jag ska sjunga på en stor konsert till jul. Japp, jag har bestämt mig för att göra detta pga att jag vet precis hur man gör "Oh helga natt" precis så bra som den ska va. Detta har jag fått reda på genom att noggrant skåda julkonsert efter julkonsert år efter år. Denna låt brukar komma ganska sent under föreställningen och det är ofta en etablerad soloartist som framför den med en pampig orkester i bakgrunden. Ju längre låten framskrider ju högre sjunger soloartisten. På slutet av låten så riktigt skriker artisten och man kan se hur håret reser sig på folks armar.
Jag har då gjort en vetenskaplig studie om detta där jag mätt decibel under låten samtidigt som jag har haft hjärtfrekvensmätare på alla i publiken. Av detta har jag sedan ställt upp ett diagram som visar att för varje år som går så stiger publikens hjärtfrekvens (som i de här fallet speglar njutning, ej sexuell) i takt med att decibelen stiger.
Detta fenomen har jag nu anammat och kommer därför i år sjunga i stadskyrkan med en ljudvolym ni aldrig tidigare upplevt. Jag ska ta i allt vad jag har från början till slut och rent av skrika mig igenom precis hela låten. (lite som Peter Göback fast helt utan känsla, men det är ju inte känslan som räknas utan volymen. Det är ju bevisat).
Mitt privata mål med detta utöver att få stående ovationer är att raffa åt mig hela kyrkans kollekt och sedan dra till Spanien.
Nästa punkt blir att jag ska be om ursäkt till min älskade klasskamrat Hilda. Varken jag eller Hilda kommer ihåg varför jag skulle be om ursäkt till henne offentligt men vi var båda rörande överens om att det var av högsta prioritet att få det gjort. FÖRLÅT
Grattis vill jag också säga till migrationsverket som nu ska utvisa en asylsökande som nu har bott här i 7 år och skaffat sig vänner och en trygghet här i Sverige. Genialt drag måste ja säga. Idioter. Har man bott här i sju år och visat att man kan sköta sig och leva som en normal människa ska man väl för fan inte behöva åka tillbaka till sitt krigs och tortyrhärjade land eller? Va fan e de frågan om?
Men som grädde på köttfärsåsen så ska det dessutom pratas om denne asylsökande överallt i media, vilket egentligen hade varit bra, om de inte hade varit för att dom lägger större betoning på att han är homosexuell än det faktum att vi svenskar (världens mest perfekta land som vi själva verkar tro) ska skicka tillbaka honom till mord och tortyr. Va FAAAAN har hans sexuella läggning med de här o göra? VA?
DEN STORA TRAGEDIN ÄR INTE DE ONDA MÄNNISKORNAS BRUTALITET UTAN DE GODA MÄNNISKORNAS TYSTNAD!
En liten fråga såhär bara innan dagens inlägg är färdigt: Hur kommer det sig att vårt minne är gott nog att i minsta detalj bevara vad som hänt oss, men inte nog gott att komma ihåg hur ofta vi har berättat det för en och samma person?
Grattis älskling
"hej älskling" (det är den feminina jag)
"goddaggoddag" (så svarar matchojaget)
"så söt du e"
"I now"
"jag är kär i dig"
"I now"
ja måste sluta ljuga, särskilt här på bloggen. Känns så meningslöst att ljuga här. Såg på tv här om dagen att en normal människa ljuger ca 2 gånger per dag. Toppen tycker jag, men då ska ja inte slösa bort mina två lögner på nån töntig blogg. Nä, då ljuger ja hellre riktigt rejält ute i verkliga livet. Som idag tex nickade jag åt busschauffören, log och sa
"trevligt".. De kändes jättebra. Är mycket roligare att ljuga för honom än att ljuga här på bloggen.
Imorn fyller pappa år o ja e bra sugen på att titta honom i ögonen o säga.
"Grattis pappa, du ser bara yngre o yngre ut för varje år som går".. Såna lögner e ju ändå bra. Dom får man ju ut nånting utav.
O nu till varför jag skrev grattis till mig själv. jo, nu är nämligen allting klart och fixat. Min lägenhet är uppsagd och den 1 Mars kliver jag in i min sköna trea. Känns så gött o kunna springa runt från rum till rum o bara va helt meningslös. Gå ut på balkongen, titta ner på innegården o alla barn som leker där o sen tänka.
"ungjävlar, ni e högljudda och jobbiga, men det gör inget för ni e inte mina" o sedan le mot mamman och använda en utav dagens två lögner genom att säga
"Fina barn du har"..
åhhh va jag ser fram emot 1 Mars.
En fundering. Kan man spara flera dagars lögner o sen ljuga järnet i en hel dag? Helvete vad ja skulle ljuga.. Så underbart
det här är rubriken
Hej igen. nu tänker ja berätta vad ja o robban gjordeför ett o ett halvt år sedan. vi drog på en endagstrip :)
jo kl 03:50 ringde klockan.. -tidigt, sa ja för mig själv.. kl 04:30 stod robban utanför dörren med ett brett leende.
-Viktor nu jävlar, fick han ur sig när ja satte mig i bilen.. "Viktor nu jävlar" betyder för övrigt att nu ska vi köra ihjäl oss vilket i sin tur inte betyder att vi ska dö utan bara utsätta oss för risken :) resan började mot Branäs för de va ju skidor vi skulle åka.. fast robert åker bräda.
Denna resa var till en början väldigt ointresant.. eftersom de va så tidigt på morgonen va de nästan ingen trafik alls, alltså inga bilar att blända. de fanns inte många hus på vägen som man kunde tuta när man körde förbi i hopp om att väcka nån sur stackare. det fanns heller inte många fåglar på vägen som man kunde försöka köra över.. ja då fick vi bli kreativa istället.. o de tycker ja verkligen vi lyckades med. ni vet sånna där vita pinnar med reflexer i som står längs med vägarna.. 13028 stycken sånna stod de från trollhättan till branäs..
Väl framme vid branäs satte vi snabbt på oss utrustningen, hälsade snabbt på några i min släkt som oxå va där o sen hann robban säga det igen innan vi åkte ner för backen.. -Viktor, nu jävlar.. med ett stort leende på bådas läppar åkte vi sen hela dan i alla backar o ickebackar.. på slutet började våra ben bli svaga o vi ramlade en hel del.. särskilt när vi lyckades ta oss in på en avstängd tävlingsbana med massa hopp o skit.. då blev i ganska misshandlade båda två.. De va första gången jag fick en kallsup genom näsa. jag ramla ju (givetvis) precis efter ett hopp o liksom ploga hela backen med ansiktet. Munnen höll ja stängd men näsan va tydligen öppnare än vanligt. In kom snön i alla fall och de blev tillslut en kallsup.
Stolt reste jag mig upp och skrek allt va jag hade efter Robban... "RROOOBBBERTT ROOOOBBBBERRRTT KKKOOOOMMM HHHIIITTT.."
"VAA FFFAAANNN VVIIILLLL DDDUUUU" blev svaret.
"JJJJAAAAGGG FFFIICCCKKKK JJJOOORRRRDDDEEENNNSSS KKKAAAAALLLLLSSSSUUUUPPPP"
"GGGGRRRRRYYYYYYYYYYYYYMMMMTTTTT"
på vägen hem fanns de mer trafik som vi kunde blända.. o de va kul!!!!
Vakna stående av sprängda dörrar
Har ni vaknat stående någon gång? Det har jag.
Eller vänta, jag får börja historien i rätt hörn här nu så att ni ska kunna förstå.
Många av er känner säkert till åklagare Barbro? Hon som fick sin dörr bortsprängd för ca ett år sedan? Aja, oavsett om ni känner till henne eller inte så bor i alla fall jag och hon grannar. Eller, grannar o grannar. Det är ca 30-300 meter mellan våra dörrar (mitt ögonmått är inte alls bra). Hur som helst så bor jag tillräckligt nära henne för att mitt hus ska skaka när hon spränger sin dörr.
( ni hör nu tyst, mjuk musik i bakgrunden. Lugna toner i moll. Ni sluter era ögon och drömmer er bort. Eller ni måste ha öppna ögon så ni kan läsa men låtsas att dom är slutna).
Det är onsdag morgon (nu ljög ja, har egentligen ingen aning om viken dag det var). Löven fladdrar runt på den frusna gräsmattan utanför. Inte en enda fågel hörs kvittra utanför i vackra toner. Mörkret byts långsamt ut mot ljus... vinden susar stilla så att min rostiga balkong gnisslar (nu ljög ja igen, jag har ingen balkong.. men på min nya lägenhet som jag flyttar till första mars har balkong), en hund hörs skälla från håll. En lastbil brummar från ännu längre avstånd. En taxi kör förbi, skolskylten är tänd.... Några få fönster har tända ljus.. tillvaron är njutfull.... KKKAAAAABBBOOOOOMMMM.
Hela kvarteret står rakt upp med röda, skelande ögon. Ingen fattar nått och en dörr saknas någonstans i förvirringen. Den är sprängd!
Ok, egentligen har ja ingen aning för ja sov ända fram till smällen. Men jag ska berätta för er vad jag mins. Jo, mitt första minne är att jag står upp o tittar på mitt fönster som fortfarande skakar av smällen. Jag har alltså blivit så skrämd att jag hunnit resa mig innan jag vaknat. O som ni flitiga läsare vet sedan tidigare så börjar jag ju babbla smörja när jag blir rädd. Så där stod ja, yrvaken i bara kalsonger med morgonstånd och håret åt fem olika håll och talade i tungor. Tur att ingen såg mig.
Senare på förmiddagen kom Beck hem till mig. Ja lovar. De enda som skilde den här kommissarien från Beck var kläderna, längden, frisyren, rösten och utseendet. I övrigt hade dom exakt samma beteende.
Han ringde på min dörr och jag öppnade.
"god dag kommissarien" sa jag trevligt.
"god dag, kan jag stiga på?" blev svaret.
"givetvis"..
O in går gubbjäveln med skor på fötterna, klampar rakt genom hela lägenheten med en kopp i handen med rykande kaffe (hur fick han tag på den?), går raka vägen fram till fönstret och säger "hhhmmmmm"
"absolut" svarar ja, "jag håller med".
En kort intervju äger rum och Beck konstaterar att inte jag är sprängaren. Sen går han ut och jag får moppa golvet..
Egentligen borde jag tycka han va dryg och störd som betedde sig så, men jag tyckte faktiskt det var häftigt. Lite som i en film. Tanken slog mig att jag kan anamma det beteendet i mitt framtida jobb som ambulanssjuksköterska. Liksom bara kliva in i huset med en rykande kopp kaffe, gå fram till den sjuka, titta en stund och sen säga... Hhmmmm...
Slut på humor
Men det är de slut på nu.
Nä, bara just i de här inlägget. Så fort ja har släppt dessa tankar kommer jag troligtvis skriva på mitt gamla vanliga sätt.
Visserligen var nog högstadiet en utav de mer svåra tider i mitt liv. Man va ju så kluven lixom. Puberteten ställde nog till de för väldigt många i den åldern. Vem var man, vem ville man va o vem ville andra att man skulle va.
Efter högstadiet och när håret kring snopp o annat va färdigväxt så var jag lite lättad. Jag visste vem jag var, vem jag ville vara och jag sket numera i vem andra ville att jag skulle va. Jag tänkte tillbaka på 14åringars ibland för ärliga och elaka sätt och såg då istället fram emot vuxenlivet där alla vågade vara raka och ärliga. Där folk sa vad dom verkligen menade och där falskhet lixom inte excisterade................. BBBBBBUUUUUUULLLLLSSSSHHHHHIIIIIITTTTTTT
(Bulleskit på svenska)
Fan heller. så här är de.
Frågar du en fjortonåring som inte vill umgås med dig om ni ska ses nån dag så får du svaret:
"Nä, ja hatar dig. jag vill aldrig mer hänga med dig"
ok, det svir, men åtminstonde så vet du att du aldrig någonsin mer behöver lägga energi på den tönten.
Frågar du en "vuxen" människa som inte vill ses samma fråga så blir svaret:
"absolut, vore verkligen helkul. Jag hör av mig. jag lovar."
o sen hör de inte av sig..
Fy fan va ja önskar jag va 14 igen. Fast med färdigväxt snoppbehåring då. Så att ja slapp va så osäker på mig själv.
Vuxna är inte mer mogna än 14åringar (eller, jo.. ibland), dom är fegare.
När en 14åring förstår att han gjort fel. Alltså, inte bara hört de, utan verkligen förståt de. när dom vet att dom gjort någon illa. Då ber dom om ursäkt.
När en vuxen vet att dom gjort fel och att dom gjort någon illa. Då ber dom inte ursäkt.
dom säger att dom hade mycket med sig själva just då.
(detta inlägg är ganska generaliserat så det finns risk att oskyldiga känner sig drabbade. självklart vet jag att privata angelägenheter ibland kan sätta käppar i hjulen för ens planer och att andra människor kan råka illa ut pga de utan att man egentligen ville de. JAG VILLE BARA GNÄLLA LITE)
En dag med mig
Här kommer den typ av inlägg som de flesta bloggare verkar skriva om. Vad man gjort, just idag. Därför tänker jag pröva detta fenomen med risk för att tappa en del intresserade bloggare.
05:30 Klockan väcker jag mig och jag blir lika chockad som varje morgon när klockan ringer. "tidigt" säger ja högt för mig själv vilket jag också gör varje morgon.
Med ett skutt flyger jag ur sängen (lögn). Jag tvättar av ansiktet lite för o kunna öppna ögonen. Gör ordning min morgondrink bestående av sojamjölk, proteinpulver, ett ägg, kreatin och L-glutamin. Dricker upp den med två koppar kaffe.
06:00 Tar en rask promenad på ca 40 minuter. SKÖNT!
07:00 äter frukost bestående av lättfil med 2 dl grov musli, 1 dl havregryn och lite russin. 2 kokta ägg på grovt bröd. En kopp kaffe.
07:40 duschar.
08:00 En kopp grönt te med en näve naturella caschewnötter.
08:30 promenad till skolan
09:00 lektion.
10:00 rast, äter en proteinkaka och en frukt.
10:20 lektion
11:30 lunch. Äter köttgryta med bulgur. Mmm..
12:30 lektion
15:00 hemma från skolan, kollar snabbt igenom dagens anteckningar.
15:10 Smallville (stålmannen) börjar och jag har nu ca 50 minuter av total avundsjuka. (att vara stålmannen är nämligen min största dröm).
16:00 äter två grova bröd med keso, sallad, kalkon och rödlök.
17:00 rask promenad till gymmet med "walking on sunshine" i öronen. Måste vara på glatt humör på gymmet, anars går träningen åt h*lvete.
17:10 kör lite rörelseövningar innan jag drar igång ett stenhårt benpass. Får bra kontakt med baksida lår, men sämre med framsida och är därför inte helt nöjd med lår passet. Går över till vader och får grym kontakt. Vaderna bränner och darrar när ja lägger mig för att stretcha.
18:00 äter en banan, två riskakor och en proteindrink i omklädningsrummet. - går hem.
18:30 äter en rejäl måltid med mycket kolydrater.
19:00 pluggar en timme.
20:00 lägger mig i soffan o slår på min TV
20:30 äter fisk
22:00 äter proteingröt gjord på nightpro och kanel. Fantastiskt god. Går och lägger mig.
DE var en dag i mitt liv.
Dagens fråga
Är Krister Sjögren sjuk?
Nä, men så här är det. Jag satt precis vid mitt bord, gjorde ordning taxikassan och lyssnade på tv:n i bakgrunden. Det var reklam och plösligt hör jag Wikingarna i bakgrunden. (Ni vet de där kända dansbandet med Krister Sjögren i spetsen). Dom släpper tydligen något nytt album (suprice) och så hör jag en snutt ur en utav deras låtar där Krister sjunger "Kan man älska nån på avstånd?"
MÄH HALLÅ?! Har jag missat något eller?
Visst, all heder åt Krille. Han har ju onekligen lyckats med det han vill. Han har förmågan att locka en stor publik, gång på gång. Han kan också skriva låtar som säljer och som spelas gång på gång i 30-talisternas gramofoner. Han är dessutom en sjukt skicklig sångare som kan ta bastoner det mänskliga örat knappt kan uppfatta.. men.. är han fullkomligt IQ-befriad eller?
Kan man älska nån på avstånd?
Vad är det för jävla fråga? Gubben är minst 80 år gammal och vet än idag inte om man kan älska nån på avstånd? Vad är det för dumt raggningsknep egentligen? Spela dum så att tjejerna ska tycka synd om honom kanske?!
Man slutar väl inte älska någon för att dom åker längre bort? I tanke på de samhälle vi lever i idag där folk reser jorden runt som aldrig förr måste vi väl ändå förstå att man inte slutar älska någon när de reser bort.
Ta Rebecca som exempel ( hon jag nämnde i föregående text), hon är en människa jag älskar. Någon jag älskar så mycket att de faktiskt känns i kroppen.
I augusti flyttade hon upp till Åre och vi ses i princip aldrig längre och pga våra skilda liv har vi också svårt att höras så ofta.. men inte tusan slutar ja älska henne för de??
Jag säger såhär: Om man inte kan älska någon på avstånd, då skulle man inte heller sörja när någon försvann.
Jag tror att de utav er bloggare som är riktiga människor och som har riktiga hjärtan håller med mig. ELLER?
jag är hemma
Men fan va tråkigt jag har. telefonen e helt tyst, ja bara ligger här nerbäddad o glor på tv, som erbjuder 18 program jag inte alls e intresserad av.
Mätt är jag oxå efter allt godis, och dåligt samvete har ja me pga att jag inte ätit nå vidare bra idag.
O som ni förstår så e ja lite gnällig.
De stunder som nu man skulle haft flickvän. Egentligen trivs jag ganska bra med singellivet, ja lever livet nu lixom. Men ibland skulle ja bara vilja ha nån jag är kär i som bäddar om mig, kramar mig o säger:
"ligg du här älskling så hämtar jag en kopp te o en smörgås"..
kul att ja sa de för nu fick ja en minnesbild. (Rebecca, remember?). Jag hade ganska nyligen blivit ihop med min dåvarande flickvän och idag en utav mina bästa vänner rebecca. Ja mins att de va vinter o vi va hemma hos henne. Jag hade fått halsfluss eller nått sånt för ja hade såna där vita blåsor i halsen och jätteont verkligen. så ja åt inte på hela dan.. men så på kvälen satt vi o glodde på en film o ja mådde lite sådär skönt dåligt. då gick rebecca o hämta lite te o några mackor.. o ja mins fortfarande hur got de va o hur skön den känslan var av att bli omhändertagen... mmm kärlek e nog något fint ändå :)
men... stort MEN. man är inte utan kärlek bara för att man är utan flickvän. :) jag är faktiskt helt galet lycklig. ville bara ha en tjej just nu :)
Vet fortfarande (som ny i bloggvärlden) hur man länkar till youtubefilmer o lägger upp filmer o sånt.. så här tipsar ja om en kort liten film som gjordes om mig när ja festa en gång. mins tyvärr inte riktigt när de va men ja hoppas de va längesen :/
Gå in på youtube o sök sedan på "borath, Viktor henriksson".. tror de ska komma fram en film då.
hej
jackass
Det var sommaren 2006 då ja o mina bundisar Robban och Kim drog ner till Bulgarien ett par veckor. Väl nere blev vi bara galnare o galnare. Vi drack ganska mycke, hyrde golfbilar vi körde sönder, vattenskotrar o annat som kan tänkas locka ett gäng ungdomar. Men gränsen för galenskap gick nog en kväll då vi tre och ett annat gäng på typ 5 pers hängde vid en restaurangkrog i stan.
Alla runt bordet hade fruktansvärt roligt och stämningen var givetvis på topp. Plösligt ser vi robert stående med byxorna nerdragna och en tändare vid röven. Puff sa de o helt plötsligt brann hans extremt håriga ända. lukten var genomträngande och skratten högljuda. Typiskt robert sa vi, för de va typiskt han. plötsligt satt vi alla med varsin tändare och vi elda i varandras huvuden så alla var i princip hårlösa efter ett tag...
Folk började uppmärksamma vad vi gjorde och man kan ju tro att folk ska bli sura men det här blev faktiskt jätteuppskattat. folk stod i en stor ring runt vårat bord och allt kretsade kring oss. Vi blev självklart sporrade att göra ännu mer galenskaper och det lyckades vi med. Jag tog steget att dra upp en teuquila med ett sugrör genom näsan. sved bra vill ja lova och folk skrattade ohämmat när ja stod framåtböjd och dreglade. Detta startade en tävling som faktiskt baren bjöd på då dom som jobba oxå uppskattade våra galenskaper.
Vi började med att dra upp salt i näsan, sedan teuquila och sist pressad citron. Ingen aning om hur många vi fick i oss men jag minns att jag blev utnämd till segrare och tävlingen avbröts då min näsa började blöda ohämmat. ja blödde galet mycke o de sved så de räckte o blev över.
Normalt sett hade vi kanske lugnat ner oss vid det här laget men hade ni varit där så hade ni förståt varför vi inte gjorde de.
Vi va nu huvudattraktionen på en stor scen kändes de som. folk skrek att vi skulle göra värre saker. Plötsligt ser ja robert med tröjan uppdragen.... han fimpar en ciggarett rakt i magen..
"åh nej, de här kommer göra ont" tänkte ja.. bara minuter senare står vi båda två o fimpar ciggaretter på varandra. I takt med att vi skrek högre av smärta skrek publiken högre av glädje...
Jag minns faktiskt inte hur den kvällen slutade men jag minns precis hur ja vaknade.
först hörde jag ett fnittrande från pojkarna i rummet.. ja vaknar, med huvudet på överarmen så att jag lixom ser min egen underarm när ja öppnar mina ögon.. till min skräck.
NIO stycken gigantiska vattenblåsor reser sig på min arm. AAAAJJJJJ satan va ont de gjorde...
o oj va jag fick ångra mig. det va blåsor efter alla ciggaretter vi släkt.
Idag går ja runt med fula ärr på min arm och ja typ ångrar mig.
tack för att ni lyssna. över o ut
snabbt sjuk
De va verkligen inget allvarligt iaf.. för o göra en jämnförelse så kanske man kan säga att det för en hypokondriker va nått i stil med KOL eller svår lunginflammation med svullna mandlar o några infektioner runt om i halsen. inget allvarligt med andra ord.
Frid o fröjd, efteråt åkte vi hem till pappa där de va kalas. De va pappa dom fira? Lite försiktigt försökte ja få fram om de va pappas födelsedag dom firade, e nämligen lite dålig på när just såna dagar inträffar nämligen. O de va hans födelsedag dom fira (PPPAAANNNIIIIKKKK), men snabbt försvann ångesten igen när pappa berätta om dom bara låtsades att han fyllde år idag för barnen ville fira honom?! ja, ja fattar lika lite som ni. Men tårta fick vi iaf o de e de viktigaste tycker ja.
Däremot så fyller pappa år på torsdag.
Efter kalaset körde syster hem mig. Jag insisterade på att hon skulle släppa av mig på vägen men hon körde mig hela vägen till trappuppgången. (varför jag berätta de har jag ingen aning om, men ja antar att de e just onödigt vetande som lockar alla läsare här i bloggvärlden).
Väl hemma somna ja snabbt, ställde klockan så jag fick ungefär 64 minuters sömn.
O när ja vakna så slog de mig. ja fryser, har ont i halsen och kroppen. Såna där riktiga förkylningssymtom med andra ord. Snabbt ringde jag 112 och berättade hur de kändes. Dom sa att det inte var nån fara med mig men jag lyckades ändå övertala dom om att skicka en ambulans. Jag sa att ja trodde de var en hjärtinfarkt.. ambulansen kom med illfart....
nä, fan va ja ljuger. Den enda ja ringde var min chef för o berätta om min nyupptäckta sjukdom. Han sa att jag kunde vara ledig men då fick jag dåligt samvete så vi bestämde att ja ska ringa om några timmar igen och kolla av hur ja mår då.
Så än så länge vet ja alltså inte hur kvällen ser ut vilket e oerhört spännande. Antingen jobba mellan 19 - 04 eller helt enkelt ligga hemma o gotta mig. frysa lite, kolla lite film, äta lite godis, skicka sms till alla ja känner för o berätta om min sjukdom så att dom tycker synd om mig, dricka kaffe o bara ha de gött..
I morgondagens bloggande får ni veta hur de gick :)
(ååååhhhhhh måste berömma mig själv. nu skapade ju ja en nyfikenhet hos er genom att låta er vänta tills imorn innan ni får reda på hur ja gjorde... TOPPEN! Anne, bra ju??!!)
Den riktiga snyft historien kommer här
Ja här kommer faktiskt en riktig snyftis om hur en 15 årings drömmar snabbt raserades pga oaktsamhet och lite andra orsaker.
(en liten parentes här också. Anne, gillar du inte de här så måste vi träffas personligen och skriva nästa inlägg tillsammans. Ok?)
Jo, den 13 maj 2000 väcktes jag tidigt av mina föräldrar och morföräldrar och syster. Det var min 15:onde födelsedag och jag hade drömt om mopeder hela natten. O visst fick jag en moppe, en moppe som skulle rulla ca 30 mil om dan i nio dagar. Låter kanske inte mycket för en pilot, men ja kan säga att även om min moppe va lite trimmad så gjorde den inga 1000 km/h i timman iaf. Dessutom ska tilläggas att jag aldrig hade något ändamål utan endast åkte runt o gasa för att de va kul. (tur att man utvecklas med åren, nu mera åker ja gärna mycke längre, o får dessutom betalt).
Den 10 dan tog sagan slut, på väg hem från skolan kom jag till korsen Stamkullevägen, bryggumsgatan. Jag körde på Stamkullevägen och såg hur en bil kom från bryggumsgatan för att köra ut på Stamkullevägen. Jag visste också att bilen hade stopplikt och körde därför på som vanligt. Bilen stannade som den skulle, men plötsligt började den rulla igen och smällen blev ett faktum. Jag blev påkörd i sidan och klämdes mellan bilen och min moped. En stund är borta o nästa minne kommer när jag ligger på marken o känner en oerhörd smärta. En smärta som fick mig att riva fingrarna så hårt i asfalten att dom började blöda. Plötsligt hör jag e röst jag känner igen. Mona, min gamla dagisfröken hade sett olyckan.
-"älskade Viktor" upprepade hon.
"jag måste ha brutit benet" skrek ja
"ja de har du" svarade hon.
Jag titta ner och såg till min fasa undersidan på min egen fot peka rakt upp mot mitt ansikte. Benpipan som stack ut genom huden tryckte på insidan av jeansen så att de såg ut som en pinne i mina byxor. Smärtan stegrade och efter det minns jag nästan ingenting.
Ambulansen kom efter 15 minuter och deras droger hade tydligen mer än smärtstillande effekt, för på uddevalla sjukhus har jag sedan erkännt allt för mina föräldrar. Jag drack alkohol, ja snusa, ja röka o ja gjorde allt annat dumt man inte ska göra som 15åring.
Sak samma. Tre operationer den veckan och en några år senare.
Benet var brutet på två ställen och fotleden samt delar av foten var krossat. Flera års rehabilitering gjorde foten delvis återställd men riktigt bra blev det aldrig och är inte idag heller.
Från den 23 maj till nångång i slutet av september, början på oktober tog ja mig fram på kryckor. Kunde inte bada en enda gång den sommaren.
Ingen dröm som nybliven 15åring och mopedägare med andra ord.
Ok, nu typ skäms jag över min snälla-tyck-synd-om-mig-historia.. men enligt Anne så är den nödvändig och då är inte jag den som säger nej.
Förlåt mig
Hej alla mina kära bloggvänner. Jag inser att jag igår bröt mot en utav bloggvärldends mest stränga lagar. Paragraf 17:8 sid. 3337. "Du skall icke låta en dag passera utan att vid minst ett tillfälle ha bloggat".
Givetvis skäms jag otroligt över att igår inte ha bloggat. Men, kära vänner. Jag har lärt mig massor. Här ska ni få höra.
Igår körde jag hundtricket utanför högskolan vilket va helt misslyckat. O de va inte Buddas (hundens) fel, för han studsa o hoppa o slicka på allt som gick förbi. Även stenar och löv. Budda är för övrigt en flat golden retriver (eller nått sånt) som är 14 veckor gammal. Ett säkert kort med andra ord. (bilder på hunden kan ni hitta på http://www.torpedosbudda.blogspot.com/).
Vi stod troget utanför skolan i säkert 20 minuter o såg fruktansvärt söta ut båda två. O tjejer kom de. Absolut. Men dom bara log, sen gick dom vidare. Själva grejen med hundtricket e ju att tjejer ska bli så tagna av hundens gullighet att dom kommer fram o hälsar, o då slår jag in min stöt och raggar upp dom på stört. Men som sagt. De gick inte på högskolan. Istället tog ja en promenad med hunden (vilket e helt omöjligt då tydligen ALLT, ja menar verkligen AAALLLLTTT är intressant att titta, nosa, slicka och äta på) utan för mitt eget hood. O där minsann, Där kom tjejerna som flugor kring bröstsvett (ni vet de där svettet som blir under brösten på tjejer när de inte vädrat som de ska).. heltrevligt kan man ju tycka. Ett helt gäng med tjejer på samma gång som alla ville hälsa på hunden men som också av nån anledning verka oerhört intresserade av mig. Dom lixom titta på mig med stora leenden o skelande ögon va ja än sa. Toppen kan tyckas.. för en pedofil iaf. Tjejerna va ju för fan inte över tolv år.
BESVIKELSE är alltså ordet för gårdagens hundtrick.
Men här ska inte gnällas. Jobbar på en riktigt bra snyfthistoria nämligen som snart ska publiceras. Snyft är ju bra för o få läsare säger Anne, o säger Anne de så är de så. Kapich?
Imorse lyssna jag på rix morgonzoo o där prata dom givetvis om blogg, för roligare samtalsämnen finns ju inte. O då sa dom att knepet för o få många läsare är att visa hud. Så de tänker jag bestämt göra. Därav bilden här nedanför. Bilden är tagen våren 2006. jag började träna hösten 2005 för att få ordning på kroppen efter en trafikolycka 2004. efter den olyckan vägde jag 63 kilo på 183 cm. inte mö. Här va första gången jag dokumenterade mitt resultat. Har slutat dokumentera mina resultat nu av en anledning ni själva kan räkna ut. Ja menar, man e ju inte 21 längre precis.
Alla kommentarer läses. Även kommentarer som "jävla spännis" eller "släpp kylskåpet din tönt" e välkomna. Såna komplimanger kan bara en sann svensk avundsjuka bidra till.
Nä, skämt osido. Tänker ni inte säga att ja e snygg så kan ni lika gärna säga nått annat. Comprende?
hud var det här
beachtennis e kul
tyck synd om mig
Hej Hej. Min bloggcoach Anne har tipsat mig om hur man ska göra för o få många läsare ;) få dom o tycka synd om dig. Jajjemänn, inga problem, herregud, jag försörjer mig i princip på sånt J
Här ska ni få höra en gång om när jag blev rädd, o något som verkar va genomgående o som aldrig slår fel är att jag blir klumpig och säger fel saker när jag blir rädd. Det ska tilläggas att jag ofta nu för tiden faktiskt inte är rädd men människa som jag är så brister de även för mig ibland. Första gången ja åkte på en riktig käftsmäll va när ja va 13 år. Jag blev rädd för två killar som hota mig o jag börja säga massa dumt som senare resulterade i sovplats på dansgolvet med en pulserande läpp. O så fortsatte de genom hela högstadiet och en liten bit in på gymnasiet. Tillome en gång i trean på gymnasiet fick ja fett med spö fast då va ja inte rädd. Nä, då va ju full o tänkte att åtta killar borde ja klara av. Har ju ändå grönt bälte i kempo lixom J. Järnskakning och sjukhus blev slutet på den kvällen.
Grejen med den tiden va att man alltid blev räddad av sina äldre och större kompisar som fatta bättre än mig. Dom va mognare lixom o kunde oftast avstyra de.
Skillnaden med den historien jag ska berätta nu är att den här gången blev jag räddad av en liten gift gumma i 40årsåldern.
Det börja såhär: Jag jobbade, stod på torget och väntade på kunder. Plötsligt öppnas två av mina dörrar. Bredvid mig sätter sig en gubbe som e ganska full o lixom inte alls gav mig något leende. Han är dessutom mycke större o argare än mig. Bak satte sig hans fru utan o säga ett ord. Vi ska mot kronogården men de ber mig stanna vid shell först så dom kan handla sigg.
"JAJJEMÄNNSAN fattas bara" säger jag med käck ton innan vi rullar iväg. Väl framme vid shell säger den lite småfulla mannen utan leende att ja ska stänga av taxametern när han handlar.
"nej" svarar ja med ett leende.
"JO, va fan stäng av den" säger mannen
"Nej" säger ja utan leende
"men idiot, stäng av" säger han
"NEJ" ryter jag med ett upponerpåvänt leende
dörren stängs o jag tittar nu på taxametern o försöker med hjälp av tankekraft få den att ticka fortare bara för o jävlas med honom.
(det ska tilläggas att min lön grundar sig på vad jag kör in. Jag får alltså 38 procent av vad ja kör in per pass, det är därför jag inte stänger av taxametern så fort ni ber mig alla störda mäniskor).
När mannen sätter sig i bilen säger han med ögonen spärrade i mina.
"jasså, du är en sån där snål idiot som vägrar stänga av taxamtern"
(Nu börjar min rädsla visa sig som märks på mitt snabba svar)
"jaså du e en sån idiot som tror ja jobbar gratis"?
(OH NO blev snabbt min nästa tanke)
Mannen blev sjukt arg o satt nu mera typ en decimeter ifrån mig.
"Va fan, e du kaxi också din jävel"
"ja men va fan" svarar ja, "jobbar du gratis om nån på ditt jobb ber dig göra de eller?"
(OHH SHIT; nu är de klippt)
Mannen är nu tomatröd i ansiktet o säger med sjuuukt skrämmande röst.
"Stanna bilen för helvete så gör vi upp de här utanför".
Jag la fingret på larmet för att då till min skräck märka att det är trasigt.
Nu mera är ja faktiskt riktigt rädd vilket snart ska visa sig i mitt onödigt idiotiska svar.
"ja visst, vi kan göra upp... men taxametern kommer stå på under tiden"
(helvete, hur dum får ja va egentligen)
DÅ, Då mina kära vänner kom räddningen. Den lilla gumman i bak skriker till sin man att han ska skärpa sig, va tyst o sen betala resan... vilket han till min förvåning gör. Han säter sig tyst o tittar rakt fram.
Resten av resan gick aldrig under 150 km/h tror ja. Inte ens över gupp o förbi skyltar där de stod (kör sakta, lekande barn).
Ja, resan gick ju bra tillslut, men nu hoppas ja verkligen ni tycker synd om mig o därav skriver massa kommentarer. Tack J
Vad är ytligt?
Nu ska jag förklara en typ av ytlighet jag väldigt ofta stöter på i Trollhättan. En ytlighet jag INTE tycker om. Det är nämligen så att utöver mina studier så kör jag taxi. Brukar hinna med nått pass nästan varje helg.
O så kommer vi då till ytligheten. jag sitter i min taxi i lugnan ro, testar mig själv innan ja kommer fram till en ny korse genom att repetera gatans namn. Plötsligt piper de till i min telefon och en skön vibration drar genom fickan. Det är Anna (figurerat namn) som skriver. Samma Anna som aldrig svarar på mina sms, som aldrig ringer tillbaka och som alltid nickar frånvarande och ointresserat på mina förslag över fika när vi möts på stan.
"HEEEJ Viktor. Hur e läget? va verkligen alldeles för längesen vi sågs! hörde att du kör taxi nu för tiden, vilken tur, för jag o mina kompisar skulle behöva ha skjuts ner til stan. kan du hämta oss? STOOOOR kram, din vän Anna"...
Suck, pust o stön din jävla idiot e den första tanken som går genom mitt huvud. Men artig som jag är svarar jag följande.
"Hej hej hemskt mycke hej. Klart ja kan skjutsa ner er till stan. Va roligt att du hör av dig, de kanske betyder att du vill ta den där fikan med mig trots allt? ;) (självklart medveten om att hon inte vill), kram kram"
svaret kommer snabbt:
"toppen, vi står på ****gatan, kommer du på en gång?? mm fika kan va trevligt, e lite upptagen de här året men kanske nästa år? du föresten, vi ska ju ut nästa helg oxå, om du hämtar oss då oxå så kan vi prata mer om fikan"..
Känner nån igen sig? kanske inte ordagrant, men situationen e jag säker på att flera av trollhätteborna känner igen! :)
Till er som känner er träffande, till er som bara vill umgås med mig som chaufför och aldrig annars... snälla, hör inte av er mer :)
Sen ska tillägas att jag har flera riktigt goda vänner som oxå vill ha skjuts ibland, o de har jag inget emot. skjutsar gärna en vän ner till stan om de behövs :)
Pattar o klot
Skönt ytlig bild tycker ja :)Glada miner
ja, nu ska jag alltså genom denna blogg försöka skapa ett intresse som gör att folk vill läsa. O jag har bästa lösningen för detta. jag är nämligen helt otroligt jättemegaospeciell och ointressant vilket verkar vara de rätta receptet för o få en välbesökt blogg. så nu ska jag skriva lite saker som då ska väcka erat intresse för att gå in o läsa igen.
Jag är inte kär i någon. Men om jag är det så måste ja antagligen vara olyckligt kär för jag vet ingen som är kär i mig tillbaka.
Jag har inte heller någon flickvän *blink blink*....... Nähe??!! *blink blink blink blink blink*.. SÅ!
Vet ni hur man gör en dag rolig och bra? jo, man börjar med att lyssna på en låt som ja inte kommer ihåg namnet på. lyssna på den samtidigt som ni går till skolan eller jobbet eller demensboendet o ja lovar att ni rent av studsar fram på vägen.
själv gick ja hem från en kompis nyss som oxå har en blogg som jag inte får säga namnet på då hon vill inte att folk läser den (suck, e ju som att köpa en volvo utan att köra sönder den lixom. helt meningslöst). men iaf, ja gick hem från henne o så lyssna ja på den där låten ja inte kommer ihåg namnet på.. o ja lixom studsa mer o mer o börja lixom sjunga me... högt dessutom.. o trots regn o blåst o ljusa byxor så blev de tillome en liten omväg för att återigen kunna lyssna på låten o bara va lycklig.
Besök gärna min vän david också, therealcolombo.blogg.se. Den här unge mannen skriver om saker de flesta aldrig någonsin kommer att få uppleva eller genomlida. Via honom kan ni sedan länka vidare till hans flickvän Madde och hennes mamma Anne. Dessa människor finns i mina tankar många timmar per dygn.
love, peace and a little sex sometime makes me happy. och den där låten förstås. Den heter "Im walking on sunshine"..
O jag antar att inte alla kan engelska.. så.. "jag går på solstrålar"
Så, nu ska ja ägna resten av dagen åt studier o kanske en liten dejt ;)
På onsdag kör jag hundtricket utan för högskolan med syrrans lilla valp. mer om detta senare i veckan.
HEJ
