attharoligtederoligastejagvet

Ja, ni som känner mig eller som i alla fall har läst tidigare i min blogg vet att jag tycker om stålmannen väldigt mycket. Eller rättare sagt så är jag bara sjukt svensk avundsjuk på honom.

Jag har under hela mitt vuxna liv fantiserat om att ha hans krafter och kunna göra så häftiga saker. O att få vara så stark, o va ihop med Louise Lane liksom.

Men så kom jag på nu för en stund sedan när jag stod i duschen och tog på mig själv (snuskis tänker ni, möjligt, men den som inte tar på sig själv i duschen blir heller inte ren o kommer där av att lukta illa) att det finns vissa klara nackdelar med att vara stålmannen, ja menar killen springer ju ändå rätt snabbt. O de kan ju uppfattas som positivt, men tänk då när jag sitter i min ambulans o har fått ett larm om någon svårt skadad individ som snabbt behöver transport in till sjukhuset. O så kör jag i typ 150 på värsta lilla grusvägen med den stora klumpiga ambulansen o s hör jag plötsligt min kollega säga

"mmmjjjjääääää du kör för fort, någon kan ta skada, mjä mjä mjä, du får inte köra i 150"

o jag svarar

"150 e väl inte fort? Jag kan ju för fan springa 1000 gånger så snabbt"

fattar ni frustrationen där eller?

O tänk om jag väl kommer fram till en patient o så har denne kryptonit i fittan... förlåt fickan.

Då kommer ju jag bara att falla ihop o va lika sjuk som hon.

Fattar ni frustrationen DÄR då?

Nä, jag tror bestämt att jag ska vara nöjd med de prestationer jag kan åstadkomma idag.

För idag har jag faktiskt förmågan att läsa, skriva, höra, se, känna, njuta och bara må bra, och det kommer jag faktiskt ganska långt på.

Vi mår inte bra av att vara avundsjuka och därför har jag nu startat en organisation som jag vill kalla för "exit" där jag hjälper andra personer som är i samma situation som jag varit i, som också lider av sin avundsjuka på stålmannen, eller kanske någon annan häftig superhjälte.

Tillsammans kan vi klara oss ur det här.