attharoligtederoligastejagvet

Har ni vaknat stående någon gång? Det har jag.

Eller vänta, jag får börja historien i rätt hörn här nu så att ni ska kunna förstå.

Många av er känner säkert till åklagare Barbro? Hon som fick sin dörr bortsprängd för ca ett år sedan? Aja, oavsett om ni känner till henne eller inte så bor i alla fall jag och hon grannar. Eller, grannar o grannar. Det är ca 30-300 meter mellan våra dörrar (mitt ögonmått är inte alls bra). Hur som helst så bor jag tillräckligt nära henne för att mitt hus ska skaka när hon spränger sin dörr.

( ni hör nu tyst, mjuk musik i bakgrunden. Lugna toner i moll. Ni sluter era ögon och drömmer er bort. Eller ni måste ha öppna ögon så ni kan läsa men låtsas att dom är slutna).

Det är onsdag morgon (nu ljög ja, har egentligen ingen aning om viken dag det var). Löven fladdrar runt på den frusna gräsmattan utanför. Inte en enda fågel hörs kvittra utanför i vackra toner. Mörkret byts långsamt ut mot ljus... vinden susar stilla så att min rostiga balkong gnisslar (nu ljög ja igen, jag har ingen balkong.. men på min nya lägenhet som jag flyttar till första mars har balkong), en hund hörs skälla från håll. En lastbil brummar från ännu längre avstånd. En taxi kör förbi, skolskylten är tänd.... Några få fönster har tända ljus.. tillvaron är njutfull.... KKKAAAAABBBOOOOOMMMM.

Hela kvarteret står rakt upp med röda, skelande ögon. Ingen fattar nått och en dörr saknas någonstans i förvirringen. Den är sprängd!

Ok, egentligen har ja ingen aning för ja sov ända fram till smällen. Men jag ska berätta för er vad jag mins. Jo, mitt första minne är att jag står upp o tittar på mitt fönster som fortfarande skakar av smällen. Jag har alltså blivit så skrämd att jag hunnit resa mig innan jag vaknat. O som ni flitiga läsare vet sedan tidigare så börjar jag ju babbla smörja när jag blir rädd. Så där stod ja, yrvaken i bara kalsonger med morgonstånd och håret åt fem olika håll och talade i tungor. Tur att ingen såg mig.

Senare på förmiddagen kom Beck hem till mig. Ja lovar. De enda som skilde den här kommissarien från Beck var kläderna, längden, frisyren, rösten och utseendet. I övrigt hade dom exakt samma beteende.

Han ringde på min dörr och jag öppnade.

"god dag kommissarien" sa jag trevligt.

"god dag, kan jag stiga på?" blev svaret.

"givetvis"..

O in går gubbjäveln med skor på fötterna, klampar rakt genom hela lägenheten med en kopp i handen med rykande kaffe (hur fick han tag på den?), går raka vägen fram till fönstret och säger "hhhmmmmm"

"absolut" svarar ja, "jag håller med".

En kort intervju äger rum och Beck konstaterar att inte jag är sprängaren. Sen går han ut och jag får moppa golvet..

Egentligen borde jag tycka han va dryg och störd som betedde sig så, men jag tyckte faktiskt det var häftigt. Lite som i en film. Tanken slog mig att jag kan anamma det beteendet i mitt framtida jobb som ambulanssjuksköterska. Liksom bara kliva in i huset med en rykande kopp kaffe, gå fram till den sjuka, titta en stund och sen säga...  Hhmmmm...