Den riktiga snyft historien kommer här
Ja här kommer faktiskt en riktig snyftis om hur en 15 årings drömmar snabbt raserades pga oaktsamhet och lite andra orsaker.
(en liten parentes här också. Anne, gillar du inte de här så måste vi träffas personligen och skriva nästa inlägg tillsammans. Ok?)
Jo, den 13 maj 2000 väcktes jag tidigt av mina föräldrar och morföräldrar och syster. Det var min 15:onde födelsedag och jag hade drömt om mopeder hela natten. O visst fick jag en moppe, en moppe som skulle rulla ca 30 mil om dan i nio dagar. Låter kanske inte mycket för en pilot, men ja kan säga att även om min moppe va lite trimmad så gjorde den inga 1000 km/h i timman iaf. Dessutom ska tilläggas att jag aldrig hade något ändamål utan endast åkte runt o gasa för att de va kul. (tur att man utvecklas med åren, nu mera åker ja gärna mycke längre, o får dessutom betalt).
Den 10 dan tog sagan slut, på väg hem från skolan kom jag till korsen Stamkullevägen, bryggumsgatan. Jag körde på Stamkullevägen och såg hur en bil kom från bryggumsgatan för att köra ut på Stamkullevägen. Jag visste också att bilen hade stopplikt och körde därför på som vanligt. Bilen stannade som den skulle, men plötsligt började den rulla igen och smällen blev ett faktum. Jag blev påkörd i sidan och klämdes mellan bilen och min moped. En stund är borta o nästa minne kommer när jag ligger på marken o känner en oerhörd smärta. En smärta som fick mig att riva fingrarna så hårt i asfalten att dom började blöda. Plötsligt hör jag e röst jag känner igen. Mona, min gamla dagisfröken hade sett olyckan.
-"älskade Viktor" upprepade hon.
"jag måste ha brutit benet" skrek ja
"ja de har du" svarade hon.
Jag titta ner och såg till min fasa undersidan på min egen fot peka rakt upp mot mitt ansikte. Benpipan som stack ut genom huden tryckte på insidan av jeansen så att de såg ut som en pinne i mina byxor. Smärtan stegrade och efter det minns jag nästan ingenting.
Ambulansen kom efter 15 minuter och deras droger hade tydligen mer än smärtstillande effekt, för på uddevalla sjukhus har jag sedan erkännt allt för mina föräldrar. Jag drack alkohol, ja snusa, ja röka o ja gjorde allt annat dumt man inte ska göra som 15åring.
Sak samma. Tre operationer den veckan och en några år senare.
Benet var brutet på två ställen och fotleden samt delar av foten var krossat. Flera års rehabilitering gjorde foten delvis återställd men riktigt bra blev det aldrig och är inte idag heller.
Från den 23 maj till nångång i slutet av september, början på oktober tog ja mig fram på kryckor. Kunde inte bada en enda gång den sommaren.
Ingen dröm som nybliven 15åring och mopedägare med andra ord.
Ok, nu typ skäms jag över min snälla-tyck-synd-om-mig-historia.. men enligt Anne så är den nödvändig och då är inte jag den som säger nej.
Jo, det är väl så.. men tror att bara lyssna och visa att man finns där är det som betyder mest, då tränger man sig heller inte på.
Men jag gillade ditt ärliga sätt att berätta hur du tänker, för det är nog vanliga tankar hos de flesta. Hur känner han sig inom sig liksom ? måste göra ofattbart ont.. Är säker på att han är en fin människa.
Det är bara kul att läsa :)
Svar om David:
Jag mår både bra och dåligt. Det varierar från varje sekund! Orkar gå vidare, hm ja det är oerhört svårt och säga vad som menas med det. Jag är en viljestark person som kör på. Han är en 87;A och gick alltså i 1;an på lysistrate. När jag tänker på Madde väcks massor av känslor, har varit tuffa tankar men faktiskt idag så skratta jag och en vän åt våran härliga humor och glada minnen.Du muntrar upp väldigt bra och framförallt genom bloggen!!Ska jag vara ärlig så har jag lite svårt för sms och telfon just nu, nya kontakter är skönt men gillar detta forum. Det ger mig mycket men att "uppe" hålla kontakt med vänner och så tar lite ork hur jobbigt och elakt det kan låta..Försöker vara en bra vän mot det jag träffar varje dag och även de kan vara tufft. Men jag gillar att du skaffat blogg!!Bänkpress, haha ja har inte tränat regelbundet någon gång. Men hm, några 100 är det inte tal om det kan jag säga. 70 kanske hah. Du hjälper bra att läsa bloggen och skriva roliga saker här!!Kramen på begravningen var nog så hård och jag minns den!Klart vi kommer hålla kontakten, stegvis tror jag den blir kanon! Men just nu får jag vara så egoistisk att säga att jag måste ta i tur med mig själv :)
ha en underbar helg!
