Vem är jag?
Hej. Idag tänker jag skriva ett inlägg som enligt svenska normer är helt förbjudet. Jag funderar på om det kanske finns skrivet om det här i svenska lagboken tillome?!
Det faktum att man som svensk inte får tycka bra om sig själv. I Sverige är det viktigaste inte att må bra själv utan att ständigt vara ödmjuk och glädjas mer åt andras lycka än sin egen.
Det folk ändå verkar ha missat helt är att vi människor inte kan glädjas fullt ut åt andra om vi inte mår bra själva.
Där av tänker jag säga följande ord. Sanna ord som får mig att må bra.
JAG är bra. Jag är jävligt bra. Jag är en lycklig person som lyckas med mycket i livet. Jag har gjort många misstag, men jag gör dom inte igen.
Jag tycker om mig själv för att jag är en trevlig person med ett stort hjärta. Jag bryr mig ärligt om andra människors välmående och det är en fin egenskap jag har. Jag är en känslig person som ibland kan vara till min nackdel men det kan i många situationer också vara till stor fördel.
Det finns mycket i livet jag saknar och längtar efter. Men jag vet också med säkerhet att om jag kämpar tillräckligt hårt så kommer jag nå dit.
Jag är en positiv person som mår bra av att vakna på morgonen o se nya möjligheter och riktigt längta efter nästa möte med någon rolig person.
Jag älskar att jag kan få folk att le.
Men framförallt så blir jag galet lycklig av det faktum att jag kan vinna folks hjärtan utan att ha det perfekta utseendet.
Jag är inte bäst. Kanske aldrig kommer bli. Men jag är tillräckligt bra. JAG är tillräckligt bra och jag duger som jag är.
Den dagen jag får barn så lovar jag att dom aldrig ska behöva känna att deras värde ligger i deras prestationer.
Dom är värdefulla för vilka dom är och inte för vad dom har gjort!
Gott Nytt År
Haha, jag är alltid lite smådeppig :P
Näh, men man skriver ju om sina tankar och just i den stunden kanske jag känner så.. och ja jag har haft lite dåliga dagar - vet inte riktigt vad jag vill göra osv.. livet står still. Men men, annars är det bra :)
Själv då?
Va fint Victor. Så är det.
Vilka kläder man har, hur dyr bil man har, hur mycket pengar man tjänar värderas inte i rikedom dessutom. Att man är en bra person, ärlig och snäll, det kommer man längst med. Det vinner man vänner på och då blir man lycklig, det är att vara rik.
Ja jag förstår precis vad du menar. Jag tror heller inte på det här med att berätta för folk hur dåligt man mår. Skriva av sig, ja till en viss del, men sen släppa och det försöker göra..
Ja jag mår inte dåligt direkt. men har jobbat jul och nu nyår.. det tar på en att knappt aldrig vara ledig och sen höra folks djupa problem varje dag...
men ordnar sig vettu :)
Om man kommer på först när man är 44 att man duger som man är så blir det en så oerhört större bedrift.... att komma på att man duger precis som man är före 25.
Så man kan väl konstatera att din genaration har fattat det lite snabbare....dubbelt så snabbt!
hade jag fattat när jag var 23 att jag är fantastisk...ja då vet jag inte var jag hamnat i livet....men livet ger och livet tar och till slut inser man att man ändå alltid är mest med sig själv.
Då gäller det bara att gilla den personen...annars blir det outhärdligt...och det är ju onödigt att kasta skit på sig själv hela livet!
Ta hand om dig själv och tyck om det du ser!
Men det här med att göra misstag är ju det roliga med livet. Jag gör mina flera gånger. Sen skrattar jag åt dom som en ond liten flicka.
:)
