jag ska sluta köra taxi
Ja, eller så slutar jag prata i telefon.
Jag blir så trött på mig själv. Så här är det. Varje gång jag får en beställning på taxi så ringer jag upp kunden när jag är utanför så att han eller hon kan gå ut. Då brukar jag säga såhär:
"hejsan, Viktor heter jag och jag ringer från taxi trollhättan"
"vi kommer" brukar snabbt svaret bli.
Detta är en fras jag använder väldigt ofta eftersom jag jobbar ganska ofta och helt enkelt plockar upp en hel del kunder.
Idag skulle jag ringa till tandläkaren och tänkte att jag skulle låta lite trevlig när jag presentera mig precis som när jag kör taxi. Så när tandläkaren svara så sa jag:
"hejsan, Viktor heter och jag ringer från taxi trollhättan" (neej, va sa ja nu?)
"jasså", svara telefonisten lite förvånat. (hur fasen ska ja rätta till de här nu då)
"ellea, egentligen ringer jag hemifrån" sa ja då.
"jaha du" så telefonisten.
(Nu kände jag mig helt bortgjord och tappa helt lusten att beställa tid hos tandläkaren)
"jag har ringt fel" blev min nästa kloka fras
"jasså, där ser man" sa telefonisten som antagligen inte begrep nånting vid det här laget.
Sen la jag på.
Helt förstörd reste jag mig snabbt ut soffan, titta mig i spegeln och sa
"Va e de för fel på dig?"
Sen gick jag snabbt in på toan och satte mig. Men jag bajsade inte. Nä, jag la huvudet mellan bena och bara gunga. JAG HATAR ATT PRATA I TELEFON.
Ända sen ja va liten har jag gjort de. Jag blir nervös o stimsig och lixom bara springer runt. Hemma hos mina föräldrar (när dom bodde ihop) så kunde ja springa så långt så ja slet sladden ur väggen.
Pappa och mamma tycker givetvis det är jätteroligt att jag blir så nervös i telefon (i alla fall när jag ska prata med folk jag inte känner) och påminner mig mer än gärna om ett telefonsamtal jag hade i 10 årsåldern.
Jag hade precis släppt mina drömmar om att bli sumobrottare och skulle nu istället bli advokat. I skolan hade vi som uppgift att ringa upp någon som jobbade med vårat drömyrke och sedan intervjua dom. Självklart var vi tvungna att ringa från personalrummet där typ 20 elaka lärare satt och fika.
Jag hade i timmar förberett mig inför min presentation i telefonen men när advokaten svarade blev allting svart.
"Hej det är Viktor mitt namn är Viktor Henriksson" sa ja snabbt.
Luren va tyst, jag i princip grät och alla lärare skrattade högt. Detta berättade de givetvis vidare till mina föräldrar som nu 13 år senare fortfarade påminner mig..
om du vill så kan jag lära dig hur man gör för att prata i telefon, jag är expert. Jag och min telefon lever ihop och min telefon är för övrigt min bästa vän!:) Jag tror faktiskt inte att vi känner varandra, men vi har säkert stött på varandra.:)
HAHAHAHAHAHAHAHAHAH
Har inget mer att tillägga :P
Haha, känner igen det där, jag svarar fortfarande ibland "Valbo Hälsocentral, Receptionen Cecilia" i tfn.. ;D Det är liksom så innött i hjärnbarken. :P
då är vi två som hatar prata i telefon.. Har jobbat en del som vikarie på fritids och det är ofta jag varit påväg att säga "ryrsjönfritids det är malin" hemma i hemtelefonen. Men det värsta är när man skall ringa företag och sånt. Få fram rätt sak att säga då är inte det lättaste :S
haha! såå gulligt!! :) kan verkligen se dig framför mig som liten och rädd! :p och framförallt kan jag instämma i att du alltid blir helt stissig varje gång du pratar i telefon! :) måste typ alltid resa på dig och börja gå runt och pilla på allt som finns att pilla på! riktigt underhållande att titta på må jag säga! :)
puss och kram på dig!
haha! så gulligt! kan verkligen se det framför mig hur du står där liten och rädd i lärarummet! :p men framförallt kan jag verkligen instämma i att du blir helt stissig av att prata i telefon! måste typ alltid resa på dig och gå runt och typ pilla på allt som går att pilla på! riktigt underhållande att titta på faktiskt! :)
puss och kram på dig!
haha nu fick du två nästan likadana för det första funkade inte först! men grattis! fler kommentarer! :)
